Start
Dagbok
oSaigon
oDalat
oMui Ne
oMekongdeltat
oPhu Quoc
oHoi An
oHanoi
oHalong Bay
oSa Pa
Bilder
Fakta
Gästbok

Jag vaknade tidigt. Det var svårt att sova när tuppar gol, folk vaknade och började prata med varandra och motorer startades.

Natten hade varit ok, det hade inte varit kallt.

Frukosten lagades över en öppen eld på golvet i köksavdelningen. Ovanför elden hängde korvar och grisben i röken som sökte sig ut genom springor uppe vid takfoten. Det fanns ingen rökgång eller skorsten.

Frukosten bestod av rispannkakor med honung eller ananas och vi åt den sittande på två decimeter höga stolar vid ett lågt bord.

Efter frukosten fortsatte vi vår vandring. Hela dagen gick vi upp och ner på leriga stigar i en terräng som liknar våra slalombackar.

Överallt mötte vi kvinnor och barn som försökte sälja saker till oss, oftast hemslöjd. En del föräldrar håller sina barn hemma från skolan och låter dem i stället sälja till turisterna. Ett kortsiktigt beslut kan man tycka.

Vi passerade flera byar varav en hade en skola, en skog av bambu, innan vi åt lunch. Sedan vi gått över en svajig hängbro kom vi till stora vägen där en buss hämtade oss och körde oss till hotellet där vi kunde få en välbehövlig dusch och byta till rena kläder.

Vi hade haft en väldig tur med vädret för under middagen började det regna och vi kunde bara föreställa oss hur halt allt skulle vara ute i lervällingen.

Nere vid järnvägen i Lao Cai stannade vi vid ett café där en kille tog våra biljetter och gick för att byta dem mot riktiga. Det gick bra för alla utom för mig och ett par till som inte fick några. Allt löste sig till slut, efter ett par timmars oro, och jag fick plats på tåget i en sovkupé.

Lustigt nog var mina medresenärer samma par som jag hade åkt till Lao Cai med. Det var ett par unga läkare från Genève i Schweiz. Den unga kvinnan var vietnamesisk. Hennes föräldrar hade flytt från landet. Vi tittade på varandras bilder och pratade länge.