| |
|
|
Jag åt
min frukost på backpackergatan Pham Ngu Lao för att jag skulle
få syn på en tidningsförsäljare. Det finns inget
ställe i närheten som de närboende känner till som
säljer engelskspråkiga tidningar, men det finns tre försäljare
som vandrar runt och säljer Vietnam News. De vanliga försäljarna
kom, de som sålde solglasögon, cigarettändare, böcker,
resehandböcker och så förstås tiggarna. Det var
kvinnor med spädbarn, mannen med ett ben och en arm som förflyttade
sig med hjälp av en rullbräda, mannen utan ben. Ingen tidningsförsäljare
kom. Då kom jag att tänka på att det var nyårsafton
i Vietnam och det kanske inte fanns några.
Jag gick genom de smala gränderna i kvarteren nära hotellet.
Varje kvadratmeter av centrala Saigon är bebyggd.
Jag tog en taxi till flygplatsen och gatorna var nästan tomma. I
alla fall med Saigonmått mätt. Alla verkade vara inom hus för
att förbereda festligheterna, eller så hade de rest till sina
hembyar.
På flygplatsen var det fullt och köerna ringlade sig långa
vid incheckningen. Jag hade fått veta att jag skulle vara där
två timmar före planets avgång. Allt gick bra. Planet
var stort och det gick lätt att få en taxi med taxameter i
Da Nang som körde mig till Hoi An, 33 km. Chauffären släppte
av vid det hotell som resebyrån i Saigon bokat men kommenterade
valet. Det är inte något bra hotell, sa han. Han hade rätt.
På hotellet påstod man att de inte hade fått något
meddelande om att jag skulle komma och de hade definitivt inte fått
någon betalning. De hade inte heller något rum ledigt. Det
blev en lång palaver. Jag var trött, hungrig, törstig
och förbannad.
Det hela slutade med att killen i receptionen skjutsade mig på sin
mc till ett annat hotell som hade ett ledigt rum. Jag åt ute på
stan och det var kyligt utomhus. Hoi An ligger längre norrut och
folket hade tröjor eller jackor på sig. Det var rätt livligt
ute med många smällare eftersom det var nyårsafton.
Råd till andra resenärer: betala på hotellet, inte på
resebyrån.
|
|