Start

Fakta & tips

Dagbok
Siem Reap
Battambang
Pursat
Phnom Penh
Kratie
Phnom Penh
Kampot
Sihanoukville

Gästbok

Bilder

När jag kommer till mitt nya boende så lämnar jag stora ryggsäcken och tar en annan tuc-tuc till systerhotellet med samma namn men följt av en tvåa. Det var det hotellet som flickorna i går rekommenderade, men de hade glömt siffran. Det är relativt nybyggt, renare och ligger mera centralt till samma pris så jag flyttar nog i morgon också. Omväxling förnöjer. Flickorna har förresten dragit vidare till Koh Chang i Thailand.

Jag promenerar in till centrum men jag är rätt trött efter tre dagars intensivt tempelskådande så jag beslutar att ta vilodag i dag trots att det är söndag. Jag kommer dock överens med en man om att han skall skjutsa mig ut till en riktig kambodjansk marknad, som ligger i utkanten av staden i morgon.
Jag finner en restaurang i centrum som har ”free wifi”. Jag gissar att den bara är gratis om man betalar… för förtäringen.

Jag blev tvungen att beställa en öl i hettan. Vilka strapatser man måste stå ut med...

Jag blir utsatt för försäljare för åtminstone för var tionde meter inne i centrum. Först är det tuk-tukförarna som ropar: ”You want a tuc-tuc Sir?” Sedan kommer frågan om Angkor Wat. När jag inte nappar kommer nästa fråga:” What are you going to do tomorrow?” och får de inte napp då heller så börjar de på något annat spår, var kommer du ifrån?, reser du ensam?, hur länge har du varit i Kambodja?, hur länge tänker du stanna?, allt för att få igång en diskussion. De har en massa idéer där deras tuc-tuc och erfarenhet av staden är centrala. Det bästa är att säga ”No thank you”, le och bara fortsätta.

Sedan har du skolbarnen. Landet har ett system där barnen går i skolan antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Förmiddagsbarnen börjar vid sjutiden och går till lunch, eftermiddagsbarnen börjar vid ettiden och slutar framåt halv fem. Barnen byter varje månad mellan tiderna. Eleverna kommer i sina skoluniformer, vit skjorta och blå kjol eller byxor och försöker sälja armband, vykort eller böcker. De är svåra att motstå när de lägger huvudet på sned och med bevekande röst ber mig att köpa. När jag inte vill göra någon affär säger de att de är hungriga och att de vill ha mat. Ett alternativ är att de föreslår att jag skall köpa en skoluniform åt dem eftersom de bara har en och är man utan får man inte komma till skolan. En flicka ville idag att jag skulle köpa skor åt henne.

Skolbarnen är jättebra på engelska. När turister och vuxna Kambodjaner får svårigheter med kommunikationen fungerar de ofta som tolkar. Jag är säker på att deras skolundervisning i engelska inte är så mycket att hänga i julgranen, men barnen är som svampar, de lär sig snabbt.

En tredje grupp är de som jobbar med massage. ”Massage sir”? Det är inte något skumt med dessa ställen, som man kan tro om man har erfarenhet av Thailändska motsvarigheter. För fem dollar får man en timmas massage på de billigaste platserna. Jag har mött baranger, kvinnor och män, som kommit ut och sagt att det absolut är värt pengarna. På ett par gator i centrum ligger de tätt. Det finns alltid en ung man som har hand om pengarna och flickorna som arbetar med massagen är relativt unga, tjugo till trettio år gamla. Ägarna, de som tjänar de stora pengarna, ses inte till.

Sedan finns restauranger, gatuförsäljare av mat, dryck och allt annat som försöker få din uppmärksamhet. Men allt sker med ett leende, åtminstone i Siem Reap.