Dagbok
Arvidsjaur - Chiang Rai
Chiang Rai - Huay Xai
Huay Xai - Na Lae
Na Lae - Luang Nam Tha
Luang Nam Tha
Luang Nam Tha - Udom Xai
Udom Xai - Nong Khiaw
Nong Kniaw - Luang Prabang
Luang Prabang
Luang Prabang
Luang Prabang - Vang Vieng
Vang Vieng - Vientiane
Vientiane - Nong Khai

Karta

Laos
Bilder
Do & Do Not in Laos
Laos Historia
Högtider & festivaler
Jämförelser mellan Laos och Sverige
Klimat & väder
Religioner i Laos
Språket
Tidsskillnad mellan Laos och Sverige
Vad bör man ha med sig?
Vart kan man resa i Laos?
Luang Prabang
Muang Sing
Old Muang Ngoi
Phongsali
Si Phan Don
Valuta i Laos
Valutaväxlare
Visum & pass

Artiklar om Laos
Ta Time Out i Laos
Hemligheten om Laos

Jag steg upp först av alla farangerna och tvättade mig offentligt vid kranen ute. Detta gjorde jag under stort intresse från byborna och det väckte även en viss munterhet hos de unga noviserna i det anspråkslösa buddhistkloster som gränsade mot platsen. Sedan gjorde jag en fotorunda i byn innan de andra kom ut. Vi åt en enkel måltid som bestod av ”sticky rice” och starkt kryddade bambuskott. En tråkig sak som inträffade var att den man som ansvarade för besöket i byn ville ha betalt av oss för maten. Vi hade köpt en resa där alla kostnader var inräknade i priset. Vi betalade inte honom utan gick till båten, men fransyskorna som skulle återvända till Huay Xai lovade oss andra att de skulle ta kontakt med värdinnan på BAP Guesthouse som arrangerat resan för att försöka ta reda på vem som försökte lura vem.

Det visade sig att vi skulle åka med en annan, mindre, båt med en yngre besättning.
Nam Tha blev eftersom allt smalare med flera forsar att passera. Rätt mycket vatten kom in och allt blev blött. Lyckligtvis hade de franska flickorna var sin regnponcho som de lade över packningen där även min väska med kamera och annat för båtresan fick plats. När det senare började regna blev jag blöt och huttrade trots att jag hade tagit på mig en tröja.

Under resan bjöds vi på några stopp. Det första berodde på att motorn stannade. När föraren plockat isär förgasaren och rengjort den så fortsatte vi tills grabbarna i besättningen stannade och plockade fram ett par bambupinnar med ett metallnät i änden, likt en flugsmälla. Dessa var förbundna med elektriska ledningar till någon form av omvandlare som i sin tur var kopplad till båtens bilbatteri.Grabbarna tog av sig byxorna och vadade i bara kallingarna uppför en liten bäck.

Avsikten var att med hjälp av denna utrustning skicka elektrisk ström mellan metallnäten och på så sätt förlama fiskar i bäcken. Efter en stund kom de tillbaka utan fisk. De stannade snart igen vid ett annat vattendrag och upprepade proceduren. Den här gången kom de tillbaka med två små fiskar.

Vi hade blivit lovade att allt skulle ingå i priset för utflykten, alltså även mat, men vi hade våra funderingar om hur detta skulle kunna räcka till åtta personer.

Vi hade just passerat en fors när grabbarna i båten började ropa till varandra och plötsligt vände och åkte nerför forsen igen. Nedanför låg en annan båt som vi nyss passerat och där hämtade de ett gevär med en pistolkolv. Just ovanför forsen som vi passerade för andra gången höjde killen med geväret sitt vapen och riktade vapnet in mot stranden och sköt. I samma ögonblick kastade sig en annan ner i vattnet och hämtade en ödla. De ropade och sken som solar. Det var tydligt att den skulle bli mat.

Vi tyckte att det skulle bli intressant att få smaka ödla och fisk tillsammans med riset. Trodde vi! Vår lunch bestod av ”sticky rice”, som förvarades i en ask av bambu och som vi åt med fingrarna, tillsammans med vatten. Det var allt. De andra ingredienserna var avsedd för besättningen som skulle övernatta innan hemresan och som tänkte använda dem till sin middag.

Vi kom i alla fall fram till staden Luang Nam Tha och åt en rejäl middag. Huvudrätt för tre personer, två öl, te och kaka till kostade mindre än femtio svenska konor och smakade himmelskt. Hungern är den bästa kryddan. Jag tog in på ett enkelt gästhus, Palch Guesthouse med gemensam hål-i-golvet-toalett för 35 kronor per natt.