Start

Fakta

Tips

Dagbok
Bangkok
Koh Samet
Koh Chang

Gästbok

Länkar

Bilder

Väckarklockan ringer precis klockan sex, och idag stiger jag upp direkt. När jag ändå måste ställa om dygnsrytmen har jag lärt mig att det passar bra att bli morgonpigg. Tidigt på morgonen är de ännu inte så hett som senare på dagen och fotoljuset är fint i gryningen. De här dagarna som jag tillbringat i Bangkok har jag slarvat och sovit en stund längre. Staden vaknar inte förrän vid tiotiden till skillnad mot landsbygden där man stiger upp före solen.

Sedan packar jag i lugn och ro, checkar ut ur hotellrummet och går ner till en restaurag som har öppet dygnet runt. Där äter jag frukost och tittar på folk. Klockan åtta sitter jag på en stol utanför resebyrån och väntar på vidare instruktioner. Jag har köpt en billig biljett till Kho Samet och är beredd på att resan kan bli därefter.

En man kommer och ber att få se på biljetten. Det får han, och så skriver han ut två nya biljetter, en i vardera riktningen. Efter en stund kommer han tillbaka med resenärer från andra resebyråer. Han går före och folk hakar på allt eftersom så de är en lång rad människor som kommer fram till bussen som står på en tvärgata några hundra meter bort.

Bussen är en modern tvåvåningsbuss med utmärkt luftkonditionering. Resan tar ett sedvanligt stopp på ett matställe där vi får kissa, röka och äta en bit om vi behöver.

Plötsligt stannar den och vi som skall till Ko Samet får söka reda på vårt bagage och flytta över till en minibuss. Det är utrustad med en fantastisk ljudanläggning med DVD-skärm och vi avnjuter en konsert, på högsta volym, med tre unga vackra amerikanska sångerskor från Atlanta, USA. Bussen har däremot inga stötdämpare kvar så i varje gupp slår fjädringen igenom.

Bussen stannar vid en resebyrå på fastlandet, på den plats där färjorna går över till ön. Där byter en kvinna ut biljetten för andra gången idag och jag får nya. Sedan följer en man oss ut på piren, eller kanske tvärtom, han sätter sig på sin moped och vi travar efter honom. Han stannar vid en liten båt som ligger med relingen en meter under piren.

Några pojkar tar hand om ryggsäckarna och kastar dem på taket till båten, medan vi med olika grader av smidighet klättrar ner med hjälp av gamla gummidäck som skall skydda piren. Sedan börjar man lasta båten med allehanda varor. Säckar med aktivt kol, vattenflaskor, rissäckar, bord…
Lastningen fortsätter en timma efter det vi klättrat ombord.

När vi kommer i väg blåser det härligt och vattnet är ljuvligt turkosfärjat. Jag beställer stekt ris med kyckling på en enkel restaurang vid piren och får en jättegod rätt gjord på breda nudlar. Starkt och gott. Nu känns det äntligen som om semestern har startat.

Resan till hotellet sker med en öppen pickup utan tak där man tränger ihop så många som möjligt på bänkar på ömse sidor. Vägen är gropig och dammet yr.

Stranden ligger inom en nationalpark, så jag som är ”farang” västerlänning, får betala 100 Bath, c:a 25 kronor, i inträde. Det är billigare för thailändare. Jag bor inte i en bungalow på stranden utan mera som i ett miniradhus en bit upp. Det är dock helt OK.

Middag äter jag på stranden där det finns gott om olika restauranger att välja bland. Jag äter ris och kyckling med peppar. På restaurangen arbetar nio personer. Jag räknar till sex gäster.

Det är riktigt varmt ute, minst 30 grader och mörkt. En sensation som jag som norrlänning inte upphör att förvånas över. Hos oss är det ljust och varmt eller mörkt och kallt.