På vägen tog vi en rast och drack en kopp cappuccino. På caféet läste vi i Bangkok Post att det blåste vintervindar, men för oss var det bara sköna fläktar i värmen.

Vi tillbringade fem timmar i varuhuset med att köpa julklappar. Vi åt också en god lunch på en japansk restaurang.

När vi var klara och skulle ta en taxi hem så ville eller kunde ett antal chaufförer inte köra oss till hotellet, så Anna-Maj härsknade till och vi promenerade hela vägen tillbaka med alla shoppingkassarna.

På kvällen gick vi bara in på närmaste tvärgata och tänkte äta på en liten nattmarknad. Då kom en man fram och varnade oss. Maten var för starkt kryddad och vi skulle få problem med magen och det ena med det andra. För en liten penning skulle han skjutsa oss till ett mycket bättre matställe alldeles i närheten.

Vi accepterade och satte oss i hans tuk-tuk och en lång resa började. När vi till slut kom fram till restaurangen som han stannade vid visade det sig att det var jättedyrt och matgästerna var bara västerlänningar.

De billigaste rätterna kostade 300 Bath och en Singah 180 Bath, dvs. priserna var minst tre gånger så höga som på andra motsvarande ställen. Vid entrén stod tuk-tukar uppradade. De hade troligen raggat kunder och väntade nu på sin provision.

Vår förare blev utan för vi reste oss efter att ha sett menyn och började promenera hemåt.

Det var inte helt lätt att hitta, men vi hade en ungefärlig aning om vart vi skulle gå och till slut var vi tillbaka på den lilla nattmarknaden. Vi åt där och med var sin Singa slutade notan på 120 Bath.

Maten var jättegod, inte speciellt starkt kryddad och vi fick naturligtvis inte några problem med magen.

Lita aldrig på en tuk-tukförare och speciellt inte i Bangkok.