Tjugo minuter efter utsatt tid kom en minibuss och hämtade oss på hotellet.

Som ressällskap hade vi bland andra tre engelska flickor som varit uppe och svirat under natten. De somnade bums och lutade sig mot generade medpassagerare.

Resan tog en timma och vi parkerade på en stor parkeringsplats med en rad stånd och matställen. Om man ville äta något måste man göra det där. Man fick inte ta med sig något att äta in i själva nationalparken. Detta gjorde man för att förhindra nedskräpning.

Vi fick en vattenflaska var och för att få ta med den in så måste flaskan märkas och vi fick skriva våra namn i en bok samt betala en avgift på 10 Bath per flaska. Avgiften fick vi tillbaka mot uppvisande av flaskan när vi kom tillbaka.

Det visade sig vara klokt att göra sig detta lilla omak eftersom det var en delvis brant klättring och det var varmt. På några ställen fanns trappsteg av betong men oftast var stegen utgrävda i leran. Vägen var bara en stig.

Fallen var klart sevärda. Man kunde bada på de lägre nivåerna och många thailändare tog tillfället i akt och badade i kläderna. Det finns sju nivåer i fallen och det fanns fiskar i alla sju.

Eftersom det var lördag så var det väldigt många thailändare som besökte parken. Det var många skolungdomar där och även en stor grupp militärer.

När vi kommit ner så åt vi lunch på en bra restaurang vid parkeringen.

Vid det efterföljande toalettbesöket fick jag ett bevis på att det inte bara är vi västerlänningar som har problem med toaletter av ovant utseende. Jag gick in på en toalett med en vanlig västerländsk toastol och på porslinskanten, under den uppfällda sittringen, fanns tydliga avtryck av skosulor. Mannen före mig hade alltså stått på huk uppe på toalettstolen när han förrättade sina behov.

Vi fortsatte med bussen till Kra Sae. På vägen fanns varningsmärken för apor, och engelskorna fortsatte att sova lutade mot besvärade unga män.

I Kra Sae fanns en stor grotta med Buddhabilder och man kunde se de träkonstruktioner som byggts för att bära upp rälsen på ”Dödens järnväg”.

Vi åkte med tåget en bit och järnvägen slingrade sig fram alldeles intill floden. Sedan bytte vi tillbaka till bussen och körde före tåget fram till bron över floden Kwai där vi kunde fotografera tåget som kom en stund senare.

Hela turen varade i tio timmar och var väl värd kostnaden på cirka 120 kronor per person inklusive mat, biljetter och inträden.