Det hade gått förhållandevis bra att sova. Sängen var hyfsat bekväm och nästan tillräckligt lång för mig. Den bäddades ner vid halv sjutiden av tågvärden och vi åkte genom ett helt platt landskap.

När vi närmade oss Bangkok och den första bebyggelsen fanns en hel del områden med flotta villor. Litet närmare staden kom så eleganta hus med lägenheter. Ju närmare centrum vi kom desto mera slitna blev bostadsområdena, och allra sämst var de som låg allra närmast järnvägsspåren. Det var ruckel av rostig plåt som troligen var byggda på järnvägens mark.

En sak som skilde sig från förra gången jag var i Thailand var att nästan alla mc-förare nu bar hjälm. Hjälmtvånget gällde tydligen inte deras passagerare.

Tåget var framme vid niotiden, en och en halv timme försenar. Jag hade en karta över Bangkok och den visade en gata där det skulle finnas många kameraaffärer. Jag hoppade in i en taxi, men chauffören hittade inte till platsen och tyckte att jag skulle ta en tuk-tuk i stället eftersom det var rätt nära dit, och de kände bättre till gatorna i sin närhet.

Senare läste jag att många chaufförer inte kan läsa en karta så om man vill undvika pinsamheter bör man i stället lära sig namnet på gatan eller platsen dit man vill. Nåväl, jag tog en tuk-tuk som lämnade mig på ett ställe där det inte alls fanns några kamerabutiker.

Då bestämde jag mig för att ta en taxi till varuhuset MBK, för dit hittar alla. Klockan 10 öppnade de och efter en och en halv timmas kollande och prutande hade jag en ny kamera av samma märke som den tidigare men en nyare modell. Det kändes lite vanskligt att köpa något med ett års garanti, i Bangkok, men vad gör man?

Halv tolv åt jag för första gången. Sedan sökte jag ett Guesthouse, som jag fått tips om, på Rambuttri Rd. Gatan ligger rätt nära Khao san Rd, men hittade inte gästhuset utan tog in på Orchid House, mest på grund av hettan och trötthet. Jag lämnade sedan in min tvätt på en tvärgata och tog en taxi till flygplatsen.

Där fick jag vänta och vänta. Långt efter det att planet från London med Anna-Maj ombord hade landat kom hon. Det hade tagit en evinnerlig tid i passkontrollen, och jag hade nästan gett upp hoppet om att vi skulle träffa på varandra i myllret.

Vi hamnade i kvällstrafiken och resan in tog en lång stund innan vi kunde installera oss. Vi åt middag på en indisk restaurang som ligger en mycket smal trappa upp på Khao San Road. De har väldigt god indisk mat och bara få västerlänningar som gäster. Sök efter skylten uppe på andra våningen.