Dagbok
Arvidsjaur - Bangkok
Bangkok
Bangkok - Phitsanulok
Phitsanulok - Mae Sot
Mae Sot - Mae Sariang
Mae Sariang
Mae Sariang - Mae Hong Son
Mae Hong Son
Mae Hong Son - Pai
Pai
Pai - Chiang Mai
Chiang Mai
Chiang Mai - Chiang Rai
Chiang Rai - Mae Salong
Mae Salong - Chiang Rai
Chiang Rai - Bangkok
Bangkok - Trat
Trat - Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang - Bangkok
Bangkok
Bangkok
Bangkok
Bangkok - Arvidsjaur

Karta

Jag steg återigen upp i gryningen och besökte marknaden bara ett par minuters promenad från bungalowen. Där såldes fisk, kött, grönsaker och frukt och kvinnorna bar hem sitt dagsbehov av mat i plastpåsar. Tyvärr var det inte fotoljus än så jag åkte istället till en plats som jag rekat igår och tog några foton.

Jag lämnade tillbaka mc:n och åt medan jag såg barnen gå eller oftare åka till skolan. Den vanligaste antalet passagerare per motorcykel var tre.
Jag tyckte om den här byn och tempot där som var lugnt och stillsamt, men eftersom jag igår beslutade att åka vidare så gav jag bort min tröja till flickan i receptionen. Hon lovade att ge den till någon som behövde den.

Jag gick ner till den plats där songthaewerna avgår. Där fick jag vänta länge innan tillräckligt många passagerare kom så att vi kunde åka. När vi äntligen gav oss iväg var vi bara tre och föraren körde jättesakta. Är en minibuss eller songthaew fylld med passagerare kör de som bara den. Är det få passagerare sparar de på bränslet genom att köra långsamt, inte använda luftkonditioneringen, och restiden kan bli timmar längre än med full last.
Biljettpriset till Mae Salong är högre än priset från. Det går åt mera bränsle på vägen upp.

Nere vid stora vägen till Chiang Rai ställde jag mig vid vägkanten och väntade. Det finns inte busshållplatser utan man stoppar bussen var som helst. Jag fick vänta en bra stund utan att det kom någon buss. Det kom så småningom en flicka som också skulle in till staden. Hon stoppade rätt buss och jag åkte med. Vid passerkontrollerna gick poliserna igenom packningen för flera passagerare. Man söker alltså inte bara efter illegala invandrare utan även efter droger.

Jag läste idag i Bangkok Post att armén vill stänga gränsen mot Burma för att stoppa inflödet av främst amfetamin (yaa baa). Enligt folk från bergsstammar som jag tidigare talat med finns stora fabriker för framställning av amfetamin på den burmesiska sidan, alldeles nära gränsen. Tidningen skriver att det finns fem sådana fabriker intill Chiang Rai-provinsen. Inrikesministern menar att guvernörerna för respektive provins måste gripa även sina vänner. Som lön för mödan får de trettio procent av värdet på tillslagen. Femton procent ges till “detektiver“. Familjen till varje mördad guvernör får 500 000 Bath som kompensation. “Guvernörer kan vara glada att veta att de inte dör gratis“ sade inrikesministern. 

Jag fick samma hotellrum på samma hotell som tidigare, skrev ett par vykort och kollade e-posten på ett Internetcafé.
På en resebyrå köpte jag flygbiljett till Bangkok. Det fanns inte järnväg i Chiang Rai, och tanken att sitta tolv timmar på buss tilltalade mig inte så därför valde jag ett relativt dyrt ressätt.

Chiang Rai har minst tio stora affärer som vardera har minst femtio ny blänkande motorcyklar med yttersta raden ute på trottoaren. Tanken att man skall begränsa sina lagerkostnader har inte slagit rot här. Affärer som säljer samma saker ligger bredvid varandra i Thailand. Jag gick idag förbi fyra affärer som låg vägg i vägg och som alla skyltade med hänglås. Det är lätt för kunden att jämföra varor och priser, men hittar du inte till det ställe i stan där man säljer den vara du behöver är det sämre.

Jag gick en sväng på Chiang Rais nattmarknad och köpte en väska till Linn. Marknaden är bara en bråkdel så stor som den i Chiang Mai.