Dagbok
Arvidsjaur - Bangkok
Bangkok
Bangkok - Phitsanulok
Phitsanulok - Mae Sot
Mae Sot - Mae Sariang
Mae Sariang
Mae Sariang - Mae Hong Son
Mae Hong Son
Mae Hong Son - Pai
Pai
Pai - Chiang Mai
Chiang Mai
Chiang Mai - Chiang Rai
Chiang Rai - Mae Salong
Mae Salong - Chiang Rai
Chiang Rai - Bangkok
Bangkok - Trat
Trat - Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang - Bangkok
Bangkok
Bangkok
Bangkok
Bangkok - Arvidsjaur

Karta

Jag var uppe i gryningen och tog en TucTuc till busstationen. Jag försökte att köpa en biljett till Ban Basang, där jag enligt resehandboken skulle byta till Songthaew, men ingen på busstationen kände till den orten. När jag skrev på en lapp att jag skulle till Mae Salong så löste det sig galant. Jag hamnade på en buss utan att hinna äta något, men med en vattenflaska som färdkost.

Jag satte mig längst bak i bussen. Tillsammans med mig satt en familj, bestående av en flicka i förskoleåldern med föräldrar. Vid en av vägkontrollerna visade först pappan sitt id-kort men när mamman gjorde det var någonting galet med hennes och hela familjen fick lämna bussen. De var mycket rädda. Ingen i bussen reagerade på något vis. Detta är nog ett thailändskt sätt att agera när något går på tok för någon annan. Om du inte själv ber om hjälp är det ingen som “lägger märke“ till din belägenhet. De vill inte att du skall behöva förlora ansiktet.

Bytet till songthew gick bra, och sedan jag förhandlat om priset tillsammans med ett par medpassagerare åkte vi iväg mot Mae Salong uppe i bergen. Jag hade tidigare sett en bild på Internet från trakterna runt Mae Salong och bestämde då att jag ville åka dit. Vägen vindlade på bergskammar med odlingar på sidorna så man har en fantastisk utsikt över omgivningarna. Det såg ut som jag hade föreställt mig.

Mae Salong grundades ursprungligen av KMT:s 93 regemente som flydde till Burma från Kina efter revolutionen 1949. De tvingades fly ytterligare en gång 1961 när den burmesiska regeringen bestämde att inte låta KMT uppehålla sig i landet.
Ända sedan den thailändska regeringen garanterade dessa kineser status som flyktingar på 1960-talet har de försökt att få kineserna inlemmade i det thailändska samhället utan att lyckas särskilt bra. KMT har varit inblandade i opiumhandeln tillsammans med bland andra Shan United Army.
Som ersättningsgrödor för opiet uppmuntras man att odla the, kaffe, majs och att plantera fruktträd. Detta har till viss del varit framgångsrikt.

Det känns lite som att komma till Kina när man kommer till Mae Salong. Många hus har en kinesisk arkitektur där hörnen på taken strävar uppåt. Folk talar kinesiska och den musik man hör spelas är kinesisk. Man ser också en hel del människor från bergsfolken och de bär sina traditionella kläder och bor i enkla hyddor.

Jag besökte en av affärerna där de sålde te. Det var en hel vetenskap där teet hälldes mellan olika kannor. Det kostade inget att prova teet men jag kände mig tvungen att köpa en liten påse trots mina föresatser om att inte utöka packningen.

Jag hyrde en bungalow med toa och dusch, möblerad med en madrass för 200 Bath. Jag gick ut på byn för att hyra en motorcykel, men byns enda uthyrare hade stängt.
Jag satte mig på en servering, beställde en Coca-Cola för att döda eventuella illasinnade magbakterier och spanade mot mc-uthyraren.

Jag hade nu kommit så långt norrut som möjligt, åtminstone nästan, och det kändes som om detta var resans vändpunkt. Jag hade rest billigt och ofta obekvämt, bott enkelt, släpat på min packning som med tiden blivit alltför omfattande och fyllt dagarna med nya intryck hela tiden. Jag behövde komma till ett ställe där jag kunde stanna ett tag och bara ta det lugnt och beslöt på den serveringen att så snabbt som möjligt försöka ta mig till havet för att kunna stanna på samma ställe ett tag.

Kvinnan som hyrde ut motorcyklar kom och jag fick hyra en under löfte att jag inte skulle åka utanför byn. Jag lovade och hon tog, som andra uthyrare, mitt pass. Mae Salong var nog den hittills vackraste, renaste och kanske mest välmående byn jag dittills hade besökt. Kineserna, folket från bergsstammarna och thailändare verkade trivas bra tillsammans. Byn har en kyrka, en moské och ett buddisttempel. Efter att ha tagit en rekognoseringstur inför morgondagens fotografering anade jag att bergsfolken jobbar med teplockning och annat hårdare arbete medan tefabriker ägdes av kineserna. De fina bilarna kördes av kineser.