MAE HONG SON

MAE HONG SON - PAI

Dagbok
Arvidsjaur - Bangkok
Bangkok
Bangkok - Phitsanulok
Phitsanulok - Mae Sot
Mae Sot - Mae Sariang
Mae Sariang
Mae Sariang - Mae Hong Son
Mae Hong Son
Mae Hong Son - Pai
Pai
Pai - Chiang Mai
Chiang Mai
Chiang Mai - Chiang Rai
Chiang Rai - Mae Salong
Mae Salong - Chiang Rai
Chiang Rai - Bangkok
Bangkok - Trat
Trat - Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang
Koh Chang - Bangkok
Bangkok
Bangkok
Bangkok
Bangkok - Arvidsjaur

Karta

Fredag 28 februari 2003

Jag var uppe halv sex igen. Temperaturen i rummet var 20 grader, igår bara 18 grader. Det är kalla nätter här i bergen.

Vi åkte iväg med motorcyklarna till utsiktsplatsen som vi besökte i förrgår. Det var råkallt med tät dimma. Glasögonen blev helt igensatta av små vattendroppar och jackan blev alldeles blöt.
Vi väntade att solen skulle gå upp över dalen. Den gick upp, men inte där vi hade hoppats utan betydligt senare och över en bergskam.

Vid utsiktsplatsen fanns ett rasthus som var tillverkat av bambu med tak av blad och en bänk av kluvna bamburör där man kunde vila sig. Liknande hus fanns på flera ställen längs vägarna. Det kan vara skönt att komma undan den heta solen under de varmaste timmarna.

Vi åkte tillbaka till Mae Hong Son, lämnade tillbaka motorcyklarna och gick tillbaka till Prince´s Guest House där vi tog det lugnt tills bussen skulle gå.

Resan

Bussen var rätt liten men ingen minibuss utan en vanlig sådan. Den hade fläktar som roterade i taket, men de gjorde ingen större nytta. Det gjorde däremot de två dörrarna som stod vidöppna under hela resan samt alla fönster som dessutom var öppna. Det passade för övrigt bra för en av de fem munkar som åkte med. Han kastade en urdrucken glasflaska ut genom fönstret, tvärs över motsatta väghalvan, ner i ravinen som sträckte sig hundratals meter ner. Trots att jag sett det tidigare kändes det märkligt att se hur alla skräpar ner i naturen. Munkar borde på något vis ha en högre moral, tycker man som västerlänning.

Vägen, som vi dagen innan åkt delar av med motorcykel, byggdes av japanerna under andra världskriget och är en av de backigaste och krokigaste vägarna i Thailand. Trots att vår buss var relativt kort tog den upp betydligt mer än sin halva av vägen i hårnålskurvorna. Chauffören tutade därför för att varna mötande trafikanter så de skulle veta att vägen var upptagen och att de därför måste stanna . Chauffören hjälpte också bilar som hann upp bussen att köra om genom att ge dem en hjälpande blinkning med körriktningsvisarna. Två gånger under resan stoppades bussen och militärer eller poliser, svårt att avgöra vilket, sökte igenom packningar och kollade ID-handlingar hos de passagerare från bergsstammarna som åkte med. Munkar och faranger slapp. Resan tog drygt tre timmar för en sträcka som var litet längre än tio mil.

Pai

Pai är en plats som blivit helt tillrättalagt för backpackers. Det finns en rad Internetcaféer, Guest Houses, matställen, affärer med allt möjligt, barer, tvättinrättningar, cykel- och motorcykeluthyrningar och framför allt mycket billigt boende, i hyddor på pålar som ser ut att höra hemma i någon afrikansk by. Allt som en ung farang kan önska sig finns här. Dessutom ordnas trekking i alla former. Stämningen är väldigt layed back, och många stannar i veckor, några i månader.

Jag tog ett rum på Rim Pai Cottage med madrass på golvet, två bord och toalett med dusch. Tidigt i säng igen.

| NÄSTA DAG | FÖREGÅENDE DAG | UPP|

räknare

reklam